Igår kväll rann tårarna hela kvällen och ögonen var både röda och svullna. Det första jag tänkte var, jaha ännu en till. Såna kvällar är det skönt att få bo själv, kunna släppa ut alla känslor vilket inte är så lätt om någon finns bredvid. Då ska allt förklaras och helst ska allt vara bra, för det kommer ju bli bra...eller?

Jag har tappat all motivation. Ingenting känns kul och för all aktivitet krävs en ordentlig kraftansträngning. Jag håller på med pyssel och även det var en lång startsträcka och när jag kommer igång håller jag på en kort stund innan jag ger upp, så brukar det inte vara. Men jag tror att årstiden är den största boven och att det är i kombination med vart vi är i uppsatsprocessen. Man ska gå igenom vissa faser och brist på motivation är en fas...